


Kommer ihåg dagen då jag fick hem ett brev där det stod att jag skulle gå och sjunga upp på luciauttagningen. jag började t.o.m gråta så sur jag blev på mina föräldrar och ringde genast min faster och skällde ut henne för att hon anmält mig.
Jag insåg tydligen inte då vilken lycka det var att ha blivit anmäld.
Den största hindret jag tog mig över var att sjunga upp inför min dirigent.. pust!
Sen att de ringde mig en halvtimme efter att jag varit där kunde jag bara inte förstå.
Jag var uttagen!!
Genast satte jag igång att ringa runt till alla nära och kära.
Samtidigt som jag fick samtalet började äventyret.
Redan dagen efter fotograferades vi till tidningen, och sedan dess har de inte lämnat oss för fem öre!
Att sedan ha fått åka till tyskland, först Sassnitz och sen Lübeck, med dessa underbara flickor har varit helt underbart. Alla dessa äventyr vi varit med om, och det är inte ofta våra läppar varit vridna neråt.
Den fjärde december förändrades allt ytterligare. Jag var den som fick kronan på huvudet, och jag kan inte beskriva med ord vad jag kände vid det ögonblicket.
Att tjejerna blev glada för min skull ger mig en sådan stolt känsla.
Äventyret fortsatte i tyskland och även hemma i lilla Trelleborg, och vi närmade oss med stora steg dagarna "DET".
Den Tolfte var helt ofattbart stressig och hes. Luciasången kan raderas ut för den sitter, och har suttit i min hjärna ett bra tag!
från klockan halv åtta till klockan sex på fredagen fick våra stämband att krevera.
Den trettonde var lugnare, men ändå med mycket på schemat.
Att få äran att glädja dessa människor tillsammans med sex av världens goaste tjejer har varit en av de bästa tiderna i hela mitt liv och jag kommer aldrig glömma det!
Hoppas ni förstår vad ni betyder för mig, johanna, elin, mimmi, malin, mimmie och amanda!
Att detta äventyr från och med idag är slut, har inget med vår vänskap och våra minnen att göra. Sorgligt är det sannerligen, men kul har vi haft.
Är så ledsen att jag sitter här och har tårar i ögonen!
Vi kommer dela denna erfarenhet och ha glädje för detta under många många år frammöver, och jag vill att ni ska veta att jag är stolt över er!
TACK för att ni har gjort dessa veckorna till de bästa i mitt liv!
/en stolt och ledsen lucia 2008
Jag insåg tydligen inte då vilken lycka det var att ha blivit anmäld.
Den största hindret jag tog mig över var att sjunga upp inför min dirigent.. pust!
Sen att de ringde mig en halvtimme efter att jag varit där kunde jag bara inte förstå.
Jag var uttagen!!
Genast satte jag igång att ringa runt till alla nära och kära.
Samtidigt som jag fick samtalet började äventyret.
Redan dagen efter fotograferades vi till tidningen, och sedan dess har de inte lämnat oss för fem öre!
Att sedan ha fått åka till tyskland, först Sassnitz och sen Lübeck, med dessa underbara flickor har varit helt underbart. Alla dessa äventyr vi varit med om, och det är inte ofta våra läppar varit vridna neråt.
Den fjärde december förändrades allt ytterligare. Jag var den som fick kronan på huvudet, och jag kan inte beskriva med ord vad jag kände vid det ögonblicket.
Att tjejerna blev glada för min skull ger mig en sådan stolt känsla.
Äventyret fortsatte i tyskland och även hemma i lilla Trelleborg, och vi närmade oss med stora steg dagarna "DET".
Den Tolfte var helt ofattbart stressig och hes. Luciasången kan raderas ut för den sitter, och har suttit i min hjärna ett bra tag!
från klockan halv åtta till klockan sex på fredagen fick våra stämband att krevera.
Den trettonde var lugnare, men ändå med mycket på schemat.
Att få äran att glädja dessa människor tillsammans med sex av världens goaste tjejer har varit en av de bästa tiderna i hela mitt liv och jag kommer aldrig glömma det!
Hoppas ni förstår vad ni betyder för mig, johanna, elin, mimmi, malin, mimmie och amanda!
Att detta äventyr från och med idag är slut, har inget med vår vänskap och våra minnen att göra. Sorgligt är det sannerligen, men kul har vi haft.
Är så ledsen att jag sitter här och har tårar i ögonen!
Vi kommer dela denna erfarenhet och ha glädje för detta under många många år frammöver, och jag vill att ni ska veta att jag är stolt över er!
TACK för att ni har gjort dessa veckorna till de bästa i mitt liv!
/en stolt och ledsen lucia 2008
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar